Om du är intresserad av att gjuta upp en egen ventilkåpa så är mitt tips att börja med att köpa en bok om gjutning och läsa den från pärm till pärm, det brukar finnas en hel del sådana för folk som vill syssla med gjutning på hobbynivå. Ett bra sätt är annars att göra ett studiebesök på något gjuteri och låta personalen visa hur det går till. Har man sedan sysslat med att gjuta tennsoldater som ung så är det en bra start. Man får dock räkna med att det kostar en del att ta fram första detaljen även om man gjort alla formar själv. Det man betalar för vid uppgjutning är mantid, metallkostnad och eventuell efterföljande härdning.
Exempel på böcker man kan köpa är: "Foundrywork for the amateur" av B.Terry Aspin ISBN 0-85242-842-1, Argus Books eller
"The complete handbook of Sand casting" av C.W Ammen ISBN 0-8306-1043-X, Tab Books.
Den senare boken är bättre och innehåller precis allt man behöver veta, den innehåller även många bra illustrationer.
Att ta fram en gjutform på det gamla hederliga sättet kan vara ett rejält slitjobb. En form kan tillverkas av diverse material, det man vill uppnå är att få fram en formstabil form. Med det menas en form som inte förändras om den utsätts för tidens tand, värme, fukt osv. Det man normalt använder sig av är torkat trä, det är trä som torkats i minst 5års tid. Det duger med andra ord inte med trä från den lokala brädgården om man vill få en form som håller rätt mått hela tiden. Utan man bör köpa materialet från speciella firmor som vanligtvis levererar till möbel snickare, modellbyggare osv. jag har använt Al-trä eftersom detta träslag inte tar upp vatten så lätt. Till tunnare sektioner kan man med fördel använda flygplansplywood, vilket vanligtvis består att björk laminat som limmats ihop i en massa skikt. En 1mms skiva av flygplansplywood brukar bestå av runt 6 lager fanér..
Denna typ av Plywood finns att få i en massa olika tjocklekar, säljs av firmor som specialiserat sig på skivmaterial. Andra material som vanligtvis används till formtillverkning är aluminium och olika typer av plastmaterial. Ett trevligt plastmaterial heter Ureol och säljs av Siba Geigy. Ureol finns att få som block och är då svindyrt att köpa eller som gjutmassa, vilket har ett betydligt lägre inköpspris.
För min egen del så kombinerar jag gärna olika material med varandra, enklast är det att då att limma ihop bitarna, antingen med epoxi eller snabblim. För rena träformar så är det Casco trälim som gäller, det är ett suveränt lim att använda.
Den form man tar fram måste anpassas till den metall som man tänkt gjuta upp bitarna med. Här handlar det om hur mycket krympmån man måste lägga in i själva formen. Olika metaller kräver olika krympmån, hur man gjuter spelar också in för hur stor formens avvikelse måste vara till den färdiga produkten. Aluminium kräver mellan 0,25 och upptill 2% i krympmån beroende på gjutmetod. För att få loss formen från gjutsanden så måste den också ha släppvinklar åt alla håll. Här gäller minimum 1,5 grader i alla lägen, gärna mer om produkten så tillåter. För att få en bra avgjutning så bör inte heller materialtjockleken avvika alltför mycket från yta till yta. Har formen det, så kan man få problem med olika avsvalningshastighet i gjötet, vilket kan leda till porer, ”kallgjutning”, inre spänningar osv. Alla övergångar mellan ytor måste också ha tillräckligt stora radier, gärna radie 3 eller större.
Det här med krympmån brukar ställa till det om man skall ha förstyvnings klackar för exempelvis skruvförband. Dessa klackar hamnar sällan där man tänkt sig på den färdiga produkten. Är det första gången man ger sig på att gjuta upp något så gör man klokt i att undvika denna typ av design. Krympningen man får på den färdiga produkten innebär att yttermåtten blir mindre än den form man har, analogt blir innermåtten större. Så måtten på den form man skall formsätta sanden med måste därmed kompenserar för detta. Så tar man en tillverkad ventilkåpa och försöker gjuta av den rakt av så får den nya avgjutningen fel mått… De ytor som skall bearbetas efteråt måste ha bearbetnings mån dvs. vara större eller tjockare än den färdiga slutprodukten. Hur mycket material man behöver lägga på extra hänger helt ihop med hur den uppgjutna biten har rört sig från önskat slutmått. En ventilkåpa kan ju vrida sig en aning i längs led och skall man då planfräsa packnings ytan så gäller det att det finns material så det räcker.
Alla formar kräver någon form av ytskikt, ju finare ytan är på formen desto bättre blir avgjutningen. Jag brukar lacka mina formar med 2-komponents båtlack av uretan typ eftersom man med denna lack kan få helt spegelblanka ytor. Kräver den färdiga produkten även en kärnform så skall man var försiktig med att använda uretanlack på den form som man använder för att ta fram formlådan till kärnan med, detta eftersom kärnlådor ofta gjuts upp i Ureol, vilket kan greppa i en uretanlacks yta. I dessa fall så använder man lack av epoxityp istället. Är man osäker på om en yta kommer att vilja släppa från den sand som man format, så kan gjutfirman lägga på en speciell grafitlack på just det området. Exempel på svåra ytor är då man har infogat text i en yta, alla bokstäver måste i dessa fall också ha släppvinklar, vilket inte alltid är så lätt att få till.
Även om man får fram en form som ser bra ut så kan det krävas flera provgjutningar innan man blir nöjd med slutresultatet. Man skall alltså inte förvänta sig att man lyckas med att få en perfekt uppgjuten detalj första gången man gör det.
Här följer några exempel på formar som jag tagit fram under årens lopp.
Senaste ventilkåpan och dess blåmålade form. man kan notera att kutsen för oljelocket används som påfyllningsställe vid själva gjutningen
Träform för torrsumpstråg till B20, här har jag laggt på ganska rejält med bearbetningsmaterial både på packningsytan och de stolpar som skall hålla skrapplåten inne i tråget. Denna form har ganska rejäla släppvinklar, dom ligger på runt 3 grader, radierna vid alla övergångar är också rejält tilltagna.
Det färdiga tråget, där alla ytor bearbetats, hålen på alla utgångar är dock ännu inte gängade på bilden.
Bitar till cylinderformen,här används både Al och plywood. Plywooden är bra eftersom dess olika fanerskikt ger en bra indikation på hur mycket släppvinkel man lyckats slipa fram. Kylflänsar kräver definitivt bra släppvinklar. Nästa cylindrar jag kommer att ta fram blir vattenkylda istället. Kylflänsar kräver alldeles för mycket arbete och precision.
Här ser man träformen sättas ihop med de delar som syns på bilden ovan
Blå träform till höger, till vänster en Ureol avgjutning av träformen, just in case...Ovan det "dildogummi" som träformen gjöts av med